Försöka...
Iband får jag en såndär "nujääävlar-känsla" och tänker att jag klarar det här. Så försöker jag mig på att få igång något med min pojkvän, men som vanligt sätter han stopp för det med en gång genom att skämta bort det, komma med någon undanflykt eller bara säga SLUTA! Det är inte det bästa för min sexuella självkänsla (som redan är på noll) vill jag lova. Här försöker man vara sexig och förförisk och känner sig sjukt modig för att man faktiskt tänker göra ett försök. Så pissar någon bara på det rakt av! Blir ledsen, skamsen, besviken, irriterad och förbannad... men man får väl komma ihåg att det inte bara är jag som blivit rubbad av alla dessa år av sexdepp. Önskar bara att han också vågade försöka, det kommer aldrig hända något om vi bara tränger undan allt som vi gjort under de senaste 7 åren.
Gårdagen
Igår var en av de värsta dagarna på länge. Jag hade sett fram emot att äta ute med min pojkvän, något som aldrig någonsin händer. Men så hände något som gjorde att jag var tvungen att vända hem igen och missade middagen. Jag var så förstörd av besvikelse att jag grät helt öppet på bussen hela vägen hem. Man ska fan aldrig se fram emot någonting för man blir oftast bara besviken så det river i bröstkorgen på en.
Följdfrågor...
Jag har tappat räkningen på vilket år jag är inne på nu. 8:e eller 9:e.... Måste försöka söka hjälp på något vis igen, men det tar emot....vill inte sitta och böla framför någon främling som ska raffsa mig mellan benen. Men jag måste, jag är ett vrak inombords...alldeles sönderäten av alla års depression som gnagit stora hål bröstkorgen.
Jag försökte hinta lite till någon random barnmorska häromdagen när jag skulle förnya recept och hon undrade hur pillrerna funkade för mina slemhinnor. Då nämnde jag att jag har vestibulitproblem och inte hade märkt skillnad åt något håll, men att de var okej för mina humörsvängingar. Hon tittade lite besvärat och ledsamt på mig och sen.....INGENTING! Ingen följdfråga om jag fick vård eller hjälp, hur jag mådde, hur länge jag haft problem. Inte ett knyst sa hon, men skulle jag ha gått upp ett hekto eller min farbrors katt hade haft hjärtattack då skulle det kommit 755 följdfrågor på momangen!
Att jag ens öppnade käften om att jag har vestibulit är liksom guldmedaljsstatus i mitt liv...och enda anledningen till att jag tvingade fram det erkännandet var för att jag hoppades att hon skulle fråga, de annars så vanliga, följdfrågorna så att jag kanske kunnat få någon slags hjälp på något vis utan att behöva boka en tid till någon för att sitta där som ett fån och försöka förklara att: "jag har ont i fittan och är helt jävla förstörd i huvudet över det"! Men vestibulit var tydligen ett för jobbigt ämne så det fick räcka med ett besvärat ansiktsuttryck.
Fan, och ikväll har jag blivit medbjuden att se Fifty shades of Grey på bio....och jag kommer bryta sönder och samman inombords. Jag har läst böckerna (självplågeri ja!!!) och jag vet vad som väntar. Jag kommer antagligen gråta floder när jag kommer hem och min pojkvän har tillochmed bett mig att inte gå. Men jag vill inte behöva sitta hemma ensam i soffan en fredagkväll när de andra går på bio pga av fittan och hjärnan. - Nej, jag kan inte följa med för jag blir ledsen när jag ser kära par och sexcener (och allt annat oxå för den delen)!
Fuck allt, jag är så mördande, förtärande trött på detta!!!!
Same fucking old...only a bit worse.
Haha, det är nästan komiskt att jag peppar upp mig och tänker: nu jävlar, denna gång ska det gå. Bara för att tryckas ner i skorna 1000 gånger hårdare än innan. Borde jag inte ha lärt mig nu efter typ 6 år att jag inte kan ha sex? Nu har det ju dessvärre gått så långt att jag inte ens kan tillfredställa min pojkvän på något vis utan att jag bryter ihop och känner mig värdelös, äcklad, arg, uppgiven, avundsjuk och bara helt jävla hopplös.
För någon vecka sa jag det rätt ut till honom: Vi kan inte ha någon form utav sexuell kontakt för jag klarar ju uppenbarligen inte av det och som det känns nu och som det har känt de senaste åren så kommer jag aldrig att kunna ha det. Tror ni att han är lockad att leva med mig resten av livet?? Börjar fundera på att lämna honom så att han slipper leva med en deprimerad ofrivillig nunna och jag slipper känna mig lika tyngd och deprimerad av alla besvikelser och irritationer som vårat sexlösa förhållande påminner om.
Jag borde söka hjälp igen, men bara tanken av att sitta där igen med någon man inte känner och behöva rabbla den här smörjan om och om igen gör att jag vill gå och gömma mig i ett mörkt hörn. Jag vill bara kunna stänga av min hjärna..rakt jävla av!!
Destroy what destroys you
Destroy what destroys you! Jag såg detta citat via någons uppdatering på facebook och jag fick värsta powern och kände att nu satan i helvete ska jag börja kämpa igen. Haha..fast jag har ingen aning om vart jag ska börja om någonstans. Jag pallar verkligen inte gå till någon psykolog eller dylikt och prata...det får jag bara megaångest av. Och att hålla på med de där gamla tänj och äckelpäckelövningarna är jag bara så äckligt trött på. Tänkte beställa hem lite KBT-böcker om oro och ångest och sånt där som min kropp kryllar av. Kanske kan man lära sig något som man inte redan har gått igenom med alla personer man träffat. Jag måste börja ta tag i mitt psyke...jag har levt med ångest och oro i hela mitt liv och det är fan inte friskt. Om jag lyckats slå hål på lite hjärnspöken kanske jag orkar ta tag i spökandet i fittan. Så nu ska jag försöka förgöra det som förgör mig...igen.
Monster
Det är något fel uppe i huvudet på mig. Jag har ett monster inne i hjärnan som vill bråka, skrika och vara ledsen och deppig. Monstret letar minsta lilla fel som kan trigga mig och göra mig upprörd. Letar efter saker att bli arg eller ledsen över. Det maler konstant på med jobbiga tankar...dagar ut och dagar in. Hur mycket jag än har försökt kan jag inte få monstret i min hjärna att leka positiv. Jag är trött på att vara en deppig och sur gnällkärring vid 24 års ålder.
Sen igår kväll har monstret varit extra på hugget. Jag stör mig på minsta lilla grej min pojkvän gör och blir besviken och ledsen bara av att se honom. Han påminner om allt jobbigt, allt som vi inte kan göra och ha pga mig. Hela kvällen och morgonen har vi bråkat....det finns så mycket saker jag skulle vilja säga och förklara lugnt och stilla så att han förstår, men det kommer bara ut som en massa piss och skit jag kastar runt mig. Mest av allt stör jag mig på att om jag inte tar upp problem så fortsätter bara skiten att rulla på i all evighet för han kommer aldrig aldrig aldrig ta initiativ till något som känns jobbigt och upprörande. Och jobbigt och upprörande är precis vad vestibulit- och depressionsproblem är. Spyr på livet just nu!
Hat hat hat hat
Jag hatar mitt liv!!!! Jag hatar mitt förhållande!! Jag hatar min kropp!! Jag hatar min hjärna!! Jag hatar att sex ens finns!!!! Jag hatar allt!!!
I'm depressed and I know it!!
Den här bilden är så jävla jag...det är mitt liv!!! Livet suger många dagar i veckan och för det mesta så trycker jag undan skiten, ler och ser glad ut för omvärlden. Men idag orkar jag inte leka duktig och glad. Jag visade tillome mitt ledsna humör inför min mor, något som i princip aldrig händer då jag inte gillar när hon känner oro och ångest över mig. (Skulle aldrig komma på tanken att berätta för henne om mina fittproblem och all annan deppskit) Nä, idag tänker jag låta mig själv vara deppig och gå in och lägga mig i sängen och läsa ända tills jag ska åka och träna ikväll. Av träningen kommer jag bli glad igen, det vet jag..men fram till dess så tänker jag inte låtsas hålla uppe nåt jävla humör som inte finns. Jag vet mycket väl att det inte blir bättre av att stänga in sig och dega, att jag borde sysselsätta mig med någonting för att skingra tankarna, men jag pallar inte idag. Jag får leka stark och glad typ imorgon eller nåt istället.
Jag önskar
Hela mitt väsen, allt jag är, varenda liten partikel av det som är jag önskar att få bli av med mina problem. Jag önskar så hårt att saker uppe i hjärnan lär slitas sönder och bröstkorgen braka samman tillslut. Jag hoppas och önskar från det att jag vaknar tills det att jag somnar på kvällen. Medvetet och omedvetet, ständigt närvarande. En konstant önskan som har genomströmmat vartenda hörn i min kropp de senaste 5 åren, om inte längre än så.
Jag önskar att mitt underliv inte gjorde ont vid samlag
Jag önskar att min hjärna slutade tänka sorgsna, negativa och rädda tankar om sex
Jag önskar att jag kunde bli upphetsad av min pojkvän
Jag önskar att min pojkvän skulle våga visa att han vill ha mig sexuellt
Jag önskar att jag trivdes med min kropp
Jag önskar att vi hade en sexuell relation till varandra
Jag önskar att jag slutade skämmas av att kyssas, smekas och säga vad jag vill ha
Jag önskar att jag inte blev så arg, elak och deprimerad
Jag önskar att min pojkvän vågade ta initiativ och inte gav upp så lätt
Jag önskar att jag kunde njuta av sex
Jag önskar att jag slapp känna allt dåligt samvete
Jag önskar att all min ångest försvann
Jag önskar.....
Still the same...
Man hade ju kunnat hoppas på att denna långa frånvaro av inlägg betydde att jag blivit bra, glömt bort den här bloggen och inte behövde bekymra mig över sånt här längre. Men såklart inte....skiten fortsätter och fortsätter år ut och år in. Samma fitta, samma hjärna, samma pojkvän och samma sexlösa förhållande. Ikväll har jag världens sämsta kväll. Jag är sugen på godis, men är fet som ett hus så jag får inte äta. Jag är sugen på att ha sex, men kan inte för att 1. min pojkvän kommer inte vilja eftersom det oftast slutar med massa skit och 2. det gör fortfarande ont i fittan eftersom jag inte kan bli kåt i den lilla jäveln hur kåt jag än känner mig i huvudet. D E P R I M E R A D är bara förnamnet. Ska nog gå och lägga mig nu så jag slipper tänka och känna någonting.
...
En självklarhet?
Jag träffade ett par i 25års-åldern när jag va ute och jag berättade mitt lilla problem för dem. - Men vadå, han kan väl bara smeka dig och göra andra saker?? (för vissa går det säkert superbra även med vestibulit, men det är inget som vi klarar av i vårt förhållande tyvärr) - Men när han blir redo att skaffa barn sen då..vad gör han då? (Killen såg typ helt bestört ut över tanken på att min pojkvän inte fick knulla och kanske inte skulle kunna skaffa barn när HAN var redo) - Det är väl bara att gå till nån doktor!? (Har ni någon bra att rekomendera mig och alla andra som lider av detta så tackar jag så väldigt?) - Det kommer ju säkert gå över någon gång! - Blir du ledsen av det här?? Haha, närå...jag är skitglad varje dag och blir inte alls påmind varje gång jag ser min pojkvän, varje gång jag kommer hem till vårt gemensamma hem där vi aldrig har sex, när jag ser par ute, när jag tittar på TV and so on. Det är verkligen en självklarhet för "vanliga" människor att kunna ha sex...det är något man bara SKA kunna ha och något annat finns inte på kartan. Jag skulle ge alla mina pengar och ägodelar för att få en "normal" fitta, ett "normalt"sexuellt tänkande och ett "normalt fungerande" sexliv.
Stopp i rören!
Igår övade vi med att föra in hans penis i mig, något som vi inte gjort på flera flera månader då vi gett upp totalt. Men jag ville se om jag kanske skulle kunna må lite bättre psykiskt om vi började öva igen...haha right! Jag visste att det skulle göra ont utav bara helvete och var beredd på det, men den här smärtan jag kände var utöver det vanliga. Den brännande vestibulit-smärtan jag brukar ha vid penetrering va inte så stark. Däremot kände både han och jag att det på riktigt tog helt stopp inne i mig och det gjorde så sjukt ont där det tog stopp att jag bara ville skrika. Tror det är detta stopp som gör att mina p-ringar hela tiden glider ut eftersom det inte går att trycka in dem tillräckligt långt in. Jo men det känns ju underbart fint att det på riktigt inte går att föra in något i fittan för att det tar stopp...extra härligt att få ett nytt problem som inte funnits förut nu när jag mår såhär fantastiskt bra och fint...INTE! Sprickorna som uppkommer typ 5 minuter efter penetration är ju också bara för bra för att vara sant. Hurra för att aldrig kunnat eller aldrig kommer att kunna ha sex!!!!
Hat!!!
Jag hatar att ha ont!
Jag hatar all oro!
Jag hatar all ångest!
Jag hatar hur mycket detta förstör mellan oss!
Jag hatar att vara deprimerad!
Jag hatar att detta gör mig arg och elak!
Jag hatar att alltid tänka på det!
Jag hatar att det aldrig blir bättre!
Jag hatar allt som har med detta att göra!
Never ending circle
Jahapp.. då va man här igen. Jag har helt tryckt vestibuliten ur livet i ett bra tag. Inte ur hjärnan såklart för det går inte, men jag har inte pratat om den med någon och inte jobbat någonting med den för i ärlighetens namn känns det så otroligt värdelöst. Är innerligt trött på att få en fet käftsmäll varenda gång jag lyckats kämpa mig till en strimma hopp och sen gång på gång hamna på ruta ett igen mer deprimerad än jag var förut. Jag blir inte lycklig av att jobba med problemen och gå till någon och prata och öva.... och jag blir inte lycklig över att ge upp det helt. What to do!!??
Aaaaaj!!!
Har precis dragit i mig en gammal Fluconazol jag hittade i en låda i köket och har smetat in hela härligheten i Pevaryl. Och jag vet att krämer som Pevaryl förvärrar slemhinnor och allt hor där nere, men just nu har jag så mycket sprickor och smärtor och skit att jag gör vad som helst bara för en stunds vila ifrån det hela. Kommer ändå aldrig kunna använda min fitta till nåt annat än att pissa och mensa så just nu skiter jag i vilket. Har iaf inte tid hos min barnmorska på över en vecka så det finns inte så mycket att göra än att sitta och halvböla när jag kissar och torka bort blod från de underbara sprickorna. Åh, vestibulit är verkligen det bästa som hänt mig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hatar livet just nu
Jag vet inte hur jag ska orka mer nu. Jag KAN inte vara positiv hur mycket jag än försöker. När man i flera år har fått noll jävla sexuell respons eller uppmärksamhet trots att man lever ihop med den person man älskar så finns det inte så jävla mkt positivt inom det sexuella att vara glad över. För det finns INGET sexuellt!! Jo, ibland när jag tillfredsställer honom och sen sitter och storbölar med grovt ont i magen efteråt. Inga sexiga kommentarer, inga smekningar, inga blickar...INGENTING!!! Och jag vet att jag inte borde förvänta mig att han vill göra något för min kropp gillar det ändå inte och oftast brukade allt sexuellt sluta med psykiska sammanbrott, men även om jag förstår honom så är jag fortfarande helt jävla förstörd och sexuellt utfryst. Jag blir ledsen av att ta på mig själv, ledsen av att göra övningarna som ska göra mig bättre + att dom gör så JÄVLA ont och jag är ledsen JÄMT. Jämt jämt jämt jämt... jag får panik!!! Även om jag kämpat med övningar hit och dit och lekt positiv så har det i flera år känts helt ärligt på riktigt som att det här problemet alltid kommer finnas kvar.
Nästan varenda dag gråter jag floder för att jag mår så jävla dåligt. Jag läser på vestibulit.com och äcklas över allt positivt jävla snack om att: Det finns så många andra sätt än penetrerande sex. Ja, det är skitkul för dom som det fungerar för och som fortfarande får känna sig lite sexiga, sexuella och fungerande ibland. Men VAFAN gör man när det inte finns någon som helst sexuell kontakt??? Hade någon bara sagt till mig att såhär ska du göra för att bli av med skiten så hade jag kunnat göra precis vad som helst. Men det finns inte ett piss att göra när man har smörjt, tänjt, pillat, övat, samtalat och allt fan i helvete jag har hållit på med. Och jag får panikångest. Det kommer ALLTID att vara såhär!!!!! Jag har kommit till en punkt nu efter 5 år när det här får mig att hata livet. Och jag överdriver fan inte ens. Fy fan!!
Ventilering
Nu har jag legat hela morgonen och lusläst varenda centimeter av vestibulit.com och kollat på Uppdrag gransknings dokumentär om vestibulit en gång till bara för att...ja varför?? Kanske för att jag vill ventilera mig lite, men inte störa min pojkvän med mitt eviga tjat om vestibulit. Såhär på förmiddagen mår jag dock bra för att vara jag. Men jag vet att till kvällen kommer ångesten och förtvivlan som ett brev på posten. Så det gäller att ta tag i sakerna man vill ha gjort nu på förmiddagen för sen är risken mycket stor att jag tappar lusten till allt totalt och bara sitter i soffan och stirrar tills jag med panikångest i magen går och lägger mig tidigt bara för att slippa vara vaken och ha alla äckliga tankar i huvudet.
Den 21:a har jag tid hos min barnmorska/psykolog igen och jag vet inte om jag ska skippa det denna gången oxå. Känner ingen större lust att gå och tjata om samma piss som jag tjatat om de senaste åren. Men det kommer antagligen sluta med att jag går dit...kanske har hon helt plötsligt kommit på något supersätt att fixa min cp-trasiga hjärna och fitta. Dock är det mer troligt att vi tjatar vidare om att jag inte övar, att jag måste tänka positivt, att jag måste göra sensualitetsövningar, att jag måste få fantasier, att jag måste ditten och datten. Same old, same old!
Ger upp!
Nu har jag fan dunkat i botten. Mår så satans dåligt hela dagarna och särskilt på kvällarna. Vill inte vara med kompisar för då pratar dom sex, kan börja gråta floder av att kolla på TV och jag blir ledsen av typ en enda anblick av min älskade pojkvän bara för att han påminner om allt det jobbiga. Vi övar inte längre, jag övar inte längre...orka öva när det ändå aldrig kommer leda till något.
Jag klarar inte av kyssar, smek eller någon typ av sexuell kontakt och så har det varit i några år nu trots att hela jag inte vill något hellre än att bli sexuellt uppmärksammad och tillfredställd. JAG HAR GETT UPP! Helt seriöst så ser jag inte en endaste liten chans till att jag och min pojkvän någonsin kommer att kunna ha sex. Han är också helt förstörd eftersom jag bryter ihop i panikångest varje kväll....vem fan vågar eller har lust att försöka sig på något med en sån? Och även om han försöker så känner jag bara obehag. Jag kan bli hur kåt som helst när jag är ensam men med en annan människa så går det bara inte...från första till sista gång så har det aldrig gått att bli upphetsad. Finns inte på kartan!
Pallar inte gå till barnmorskan längre heller. Blir bara värre och värre ju längre jag går...inte rent fysiskt i fittan kanske, men psykiskt. JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL!!!! Fick ett formulär med frågor om mitt sexliv som jag fyllde i när jag började där för över ett år sedan. Och nu fick jag samma som jag skulle fylla i igen och jag svarade EXAKT samma på alla frågor = jag mår fortfarande lika piss över mitt sexliv. Ångesten i bröstkorgen tar aldrig slut...får sån ångest att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Hatar mitt liv!!
Välkomna tillbaka...
Jaha... nu har de konstiga bruna flytningarna kommit tillbaka igen. Har haft de 3 gånger nu och de är inte relaterade till min mens på nåt sätt. Det har förvisso känts som om en svampinfektion kan vara på ingång igen, men jag har aldrig haft problem med såna flytningar vid svamp förut så jag har ingen aning vad det är..och inte barnmorskan heller. Börjar bli riktigt trött på att det alltid är någonting som är fel. Det va längesen det kändes roligt och bra att göra nån av alla övningar jag pysslar med. När allt bara gör ont och kroppen bara sätter sig emot det hjärnan vill så dör man långsamt i själen. Jag känner att jag innerst inne lite smått ger upp fastän jag fortsätter försöka. 4 år av nästan konstant deppighet är inte lätt att få ur huvudet. Jag undrar bara hur många år till detta ska behöva ta....
