Backwards
Haha usch! Mår mycket bättre idag...psykiskt iaf. Håller däremot på att bli magsjuk tror jag. Så nu blir det väl avbrott i övningarna igen. Alltid är det någonting som gör att vi inte kan öva. Mens, en kuk som inte kan bli hård, en partner som inte har lust eller att man blir sjuk. Och ju längre tid det går mellan övningarna ju sämre går det och ju ondare gör det. Det känns deppigt som fan. Får försöka jobba extra hårt med de mentala bitarna då jag inte kan öva på de fysiska I guess.
Pissfi**a!
Jag blir så satans trött på den här skiten ibland. Jag övar och övar, leker positiv fast jag bara vill gå och dö och inte fan får man nåt för det. Idag gick det inte ens att trycka in kukjäveln när vi skulle öva. Men det kanske fungerar imorn ska man väl tänka då, men jag pallar inte. Har det inte blivit bra på över ett år i terapi och knip och allt vad det är så varför skulle det vara bra imorn? Idag orkar jag inte vara positiv och glad fastän jag inte är det. Jag har bölat som ett barn tills jag fått ont i huvudet fastän jag vet att det gör att min pojkvän antagligen inte kommer att vilja öva något mer nu på typ 300 år. Men jag vill inte heller öva! Jag vill ha en normal fitta och en normal syn på sex så att mitt huvud och mage kan få vila sig från den ständiga jävla tunga deppigheten som virvlar runt där inne.
Inte blir det bättre av att en väninna har en ny pöjk som hon ska snutta och pilla och sexa loss med hela tiden helt öppet så att mitt hjärta går av på mitten då jag ständigt påminns att jag aldrig någonsin haft eller kommer att ha det som dom. Hur glad jag än är för hennes skull så mår jag skit av att se och tänka på det.
Nu ska jag gå in i sovrummet och fylla i min övningstabell. Ja det ska ju bli kul att skriva ner de enorma framsteget jag gjort idag...inte! Så trött så trött så trött blir jag!!
Förlåt om jag opeppar någon med detta inlägg nu, men idag spyr jag bara på att må såhär. Får hoppas att jag imorn är redo att fortsätta mina år av recovery igen. Kul det ska bli...
Inte blir det bättre av att en väninna har en ny pöjk som hon ska snutta och pilla och sexa loss med hela tiden helt öppet så att mitt hjärta går av på mitten då jag ständigt påminns att jag aldrig någonsin haft eller kommer att ha det som dom. Hur glad jag än är för hennes skull så mår jag skit av att se och tänka på det.
Nu ska jag gå in i sovrummet och fylla i min övningstabell. Ja det ska ju bli kul att skriva ner de enorma framsteget jag gjort idag...inte! Så trött så trött så trött blir jag!!
Förlåt om jag opeppar någon med detta inlägg nu, men idag spyr jag bara på att må såhär. Får hoppas att jag imorn är redo att fortsätta mina år av recovery igen. Kul det ska bli...
Dumma tankar
Vaknade upp med huvudvärk idag efter gårdagens gråtanfall. Nu har det gått över, men jag är fortfarande riktigt nere. Jag tror att det delvis kan bero på att jag inte har kunnat öva på länge pga att min mens strular och har hållit på längre än vanligt. Trots att det gör ont och att det är obehagligt att öva så känner man iaf att man gör något åt problemet och att det kanske ibland går åt rätt håll. Känner mig bara helt trött i hjärnan, som hela tiden både medvetet och omedvetet gnager runt på alla problem. Måste sysselsätta mig konstant om jag inte ska börja tänka och deppa mig själv, vilket jag ofta gör även om jag är sysselsatt. Det är precis som att min hjärna vill hitta saker att må dåligt över.
Men nu har jag luftat mig lite för dagen här i bloggen så nu får det vara bra med det. Cya!
Men nu har jag luftat mig lite för dagen här i bloggen så nu får det vara bra med det. Cya!
Hej!
Nu har jag haft ett fett utbrott efter att ha kommit hem från min "barnmorska/gynekolog/psykolog"- människa och bara legat och bölat i 100 år. Därför bestämde jag mig för att skriva av mig lite här i en ny blogg, som ska handla om min vestibulit och hur fuckat allt blir pga den. Jag vet att det redan finns bloggar om vestibulit, men jag skriver denna mest för mig själv som en slags dagbok för att avreagera mig lite. Sen om nån annan vill läsa så är det välkommen och varsågod.
Vestibulit, för er som inte redan vet, är en slags "sjukdom" som en kvinna får i underlivet och som gör att det inte går att ha ett fungerande sexliv då det gör sjukligt jävla ont. Vissa kan även ha ont för jämnan, t.ex när de har åtsittande byxor på sig eller när de cyklar, men jag hade "turen" att bara få ont vid samlag. Jag har alltså aldrig någonsin kunnat njuta av ett enda samlag då jag alltid alltid alltid alltid, från första stund jag började ha sex, fått ont av att ha en penis eller till och med en tampong i mig. Det finns många teorier om vad som skulle kunna orsaka detta tillstånd i slidan, men ingen vet säkert.
Detta har jag haft nu i runt 4 år och blir bara mer och mer deprimerad då detta problem även har förstört stora delar av mitt förhållande med min sambo, som jag varit med sedan snart 3 år tillbaka. Förutom att vi inte kan ha sex över huvud taget så har detta gjort honom så osäker att han inte tar i mig eller vågar försöka tillfredställa mig på något vis. Jag känner mig helt sexuellt utestängd och värdelös och blir otroligt ledsen av att se kärlekspar på stan, av att läsa tidningar som cosmopolitan, av att titta på tv och film, vara med mina kompisar som ständigt pratar om sex, att vara med min pojkvän...allt som varenda dag påminner mig om att det inte fungerar som det ska för mig.
Jag går med jämna mellanrum till en slags psykolog för att försöka lösa problemet. Jag får prata av mig och göra olika små övningar. Stoppa in fingrar här och där och knipa och slappna av. Just nu har jag kommit så långt att jag och min pojkvän övar med hans penis. Det gör inte längre lika ont, men jag blir otroligt deppig av det eftersom det påminner så fruktansvärt om det han och jag inte har. Inte för att jag vet vad som är så speciellt med sex eftersom jag aldrig upplevt det på riktigt. Men även om det inte gör lika dödande ont att föra in saker i slidan längre så finns det inte mycket till lust eller sexuell spänning kvar mellan oss över huvud taget. Jag tjatar om att bli uppmärksammad, även fast jag samtidigt förstår att det inte är det minsta kul för honom att försöka få lust i nån som antagligen bara kommer att börja storgråta eftersom hon tycker allt är obehagligt och inte kan bli upphetsad.
Just idag mår jag bara så sjukligt dåligt över det hela att jag gråtit i kanske 2 timmar. Det känns som om det aldrig kommer att bli bra även om jag gärna skulle vilja det. Jag vet inte om jag orkar hålla på med den här skiten i flera år till, vilket det antagligen kommer att ta innan jag blir frisk. Ibland vill jag bara lägga sex på hyllan, eftersom jag endå lever helt utan det och inte har några positiva minnen av det så som det ser ut nu.
Andra vestibulitar eller bara "vanliga" nyfikna människor är välkomna med frågor och synpunkter. Jag skulle gärna komma i kontakt med andra i min situation då det skulle vara intressant att diskutera med nån som på riktigt förstår hur man känner och tänker.
Vi hörs!
Vestibulit, för er som inte redan vet, är en slags "sjukdom" som en kvinna får i underlivet och som gör att det inte går att ha ett fungerande sexliv då det gör sjukligt jävla ont. Vissa kan även ha ont för jämnan, t.ex när de har åtsittande byxor på sig eller när de cyklar, men jag hade "turen" att bara få ont vid samlag. Jag har alltså aldrig någonsin kunnat njuta av ett enda samlag då jag alltid alltid alltid alltid, från första stund jag började ha sex, fått ont av att ha en penis eller till och med en tampong i mig. Det finns många teorier om vad som skulle kunna orsaka detta tillstånd i slidan, men ingen vet säkert.
Detta har jag haft nu i runt 4 år och blir bara mer och mer deprimerad då detta problem även har förstört stora delar av mitt förhållande med min sambo, som jag varit med sedan snart 3 år tillbaka. Förutom att vi inte kan ha sex över huvud taget så har detta gjort honom så osäker att han inte tar i mig eller vågar försöka tillfredställa mig på något vis. Jag känner mig helt sexuellt utestängd och värdelös och blir otroligt ledsen av att se kärlekspar på stan, av att läsa tidningar som cosmopolitan, av att titta på tv och film, vara med mina kompisar som ständigt pratar om sex, att vara med min pojkvän...allt som varenda dag påminner mig om att det inte fungerar som det ska för mig.
Jag går med jämna mellanrum till en slags psykolog för att försöka lösa problemet. Jag får prata av mig och göra olika små övningar. Stoppa in fingrar här och där och knipa och slappna av. Just nu har jag kommit så långt att jag och min pojkvän övar med hans penis. Det gör inte längre lika ont, men jag blir otroligt deppig av det eftersom det påminner så fruktansvärt om det han och jag inte har. Inte för att jag vet vad som är så speciellt med sex eftersom jag aldrig upplevt det på riktigt. Men även om det inte gör lika dödande ont att föra in saker i slidan längre så finns det inte mycket till lust eller sexuell spänning kvar mellan oss över huvud taget. Jag tjatar om att bli uppmärksammad, även fast jag samtidigt förstår att det inte är det minsta kul för honom att försöka få lust i nån som antagligen bara kommer att börja storgråta eftersom hon tycker allt är obehagligt och inte kan bli upphetsad.
Just idag mår jag bara så sjukligt dåligt över det hela att jag gråtit i kanske 2 timmar. Det känns som om det aldrig kommer att bli bra även om jag gärna skulle vilja det. Jag vet inte om jag orkar hålla på med den här skiten i flera år till, vilket det antagligen kommer att ta innan jag blir frisk. Ibland vill jag bara lägga sex på hyllan, eftersom jag endå lever helt utan det och inte har några positiva minnen av det så som det ser ut nu.
Andra vestibulitar eller bara "vanliga" nyfikna människor är välkomna med frågor och synpunkter. Jag skulle gärna komma i kontakt med andra i min situation då det skulle vara intressant att diskutera med nån som på riktigt förstår hur man känner och tänker.
Vi hörs!
