VestibulitÄrSkit

Nu har jag legat hela morgonen och lusläst varenda centimeter av vestibulit.com och kollat på Uppdrag gransknings dokumentär om vestibulit en gång till bara för att...ja varför?? Kanske för att jag vill ventilera mig lite, men inte störa min pojkvän med mitt eviga tjat om vestibulit. Såhär på förmiddagen mår jag dock bra för att vara jag. Men jag vet att till kvällen kommer ångesten och förtvivlan som ett brev på posten. Så det gäller att ta tag i sakerna man vill ha gjort nu på förmiddagen för sen är risken mycket stor att jag tappar lusten till allt totalt och bara sitter i soffan och stirrar tills jag med panikångest i magen går och lägger mig tidigt bara för att slippa vara vaken och ha alla äckliga tankar i huvudet.

Den 21:a har jag tid hos min barnmorska/psykolog igen och jag vet inte om jag ska skippa det denna gången oxå. Känner ingen större lust att gå och tjata om samma piss som jag tjatat om de senaste åren. Men det kommer antagligen sluta med att jag går dit...kanske har hon helt plötsligt kommit på något supersätt att fixa min cp-trasiga hjärna och fitta. Dock är det mer troligt att vi tjatar vidare om att jag inte övar, att jag måste tänka positivt, att jag måste göra sensualitetsövningar, att jag måste få fantasier, att jag måste ditten och datten. Same old, same old!

Nu har jag fan dunkat i botten. Mår så satans dåligt hela dagarna och särskilt på kvällarna. Vill inte vara med kompisar för då pratar dom sex, kan börja gråta floder av att kolla på TV och jag blir ledsen av typ en enda anblick av min älskade pojkvän bara för att han påminner om allt det jobbiga. Vi övar inte längre, jag övar inte längre...orka öva när det ändå aldrig kommer leda till något.

Jag klarar inte av kyssar, smek eller någon typ av sexuell kontakt och så har det varit i några år nu trots att hela jag inte vill något hellre än att bli sexuellt uppmärksammad och tillfredställd. JAG HAR GETT UPP! Helt seriöst så ser jag inte en endaste liten chans till att jag och min pojkvän någonsin kommer att kunna ha sex. Han är också helt förstörd eftersom jag bryter ihop i panikångest varje kväll....vem fan vågar eller har lust att försöka sig på något med en sån? Och även om han försöker så känner jag bara obehag. Jag kan bli hur kåt som helst när jag är ensam men med en annan människa så går det bara inte...från första till sista gång så har det aldrig gått att bli upphetsad. Finns inte på kartan!

Pallar inte gå till barnmorskan längre heller. Blir bara värre och värre ju längre jag går...inte rent fysiskt i fittan kanske, men psykiskt. JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL!!!! Fick ett formulär med frågor om mitt sexliv som jag fyllde i när jag började där för över ett år sedan. Och nu fick jag samma som jag skulle fylla i igen och jag svarade EXAKT samma på alla frågor = jag mår fortfarande lika piss över mitt sexliv. Ångesten i bröstkorgen tar aldrig slut...får sån ångest att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Hatar mitt liv!!