Försöka...
Iband får jag en såndär "nujääävlar-känsla" och tänker att jag klarar det här. Så försöker jag mig på att få igång något med min pojkvän, men som vanligt sätter han stopp för det med en gång genom att skämta bort det, komma med någon undanflykt eller bara säga SLUTA! Det är inte det bästa för min sexuella självkänsla (som redan är på noll) vill jag lova. Här försöker man vara sexig och förförisk och känner sig sjukt modig för att man faktiskt tänker göra ett försök. Så pissar någon bara på det rakt av! Blir ledsen, skamsen, besviken, irriterad och förbannad... men man får väl komma ihåg att det inte bara är jag som blivit rubbad av alla dessa år av sexdepp. Önskar bara att han också vågade försöka, det kommer aldrig hända något om vi bara tränger undan allt som vi gjort under de senaste 7 åren.
Gårdagen
Igår var en av de värsta dagarna på länge. Jag hade sett fram emot att äta ute med min pojkvän, något som aldrig någonsin händer. Men så hände något som gjorde att jag var tvungen att vända hem igen och missade middagen. Jag var så förstörd av besvikelse att jag grät helt öppet på bussen hela vägen hem. Man ska fan aldrig se fram emot någonting för man blir oftast bara besviken så det river i bröstkorgen på en.
Följdfrågor...
Jag har tappat räkningen på vilket år jag är inne på nu. 8:e eller 9:e.... Måste försöka söka hjälp på något vis igen, men det tar emot....vill inte sitta och böla framför någon främling som ska raffsa mig mellan benen. Men jag måste, jag är ett vrak inombords...alldeles sönderäten av alla års depression som gnagit stora hål bröstkorgen.
Jag försökte hinta lite till någon random barnmorska häromdagen när jag skulle förnya recept och hon undrade hur pillrerna funkade för mina slemhinnor. Då nämnde jag att jag har vestibulitproblem och inte hade märkt skillnad åt något håll, men att de var okej för mina humörsvängingar. Hon tittade lite besvärat och ledsamt på mig och sen.....INGENTING! Ingen följdfråga om jag fick vård eller hjälp, hur jag mådde, hur länge jag haft problem. Inte ett knyst sa hon, men skulle jag ha gått upp ett hekto eller min farbrors katt hade haft hjärtattack då skulle det kommit 755 följdfrågor på momangen!
Att jag ens öppnade käften om att jag har vestibulit är liksom guldmedaljsstatus i mitt liv...och enda anledningen till att jag tvingade fram det erkännandet var för att jag hoppades att hon skulle fråga, de annars så vanliga, följdfrågorna så att jag kanske kunnat få någon slags hjälp på något vis utan att behöva boka en tid till någon för att sitta där som ett fån och försöka förklara att: "jag har ont i fittan och är helt jävla förstörd i huvudet över det"! Men vestibulit var tydligen ett för jobbigt ämne så det fick räcka med ett besvärat ansiktsuttryck.
Fan, och ikväll har jag blivit medbjuden att se Fifty shades of Grey på bio....och jag kommer bryta sönder och samman inombords. Jag har läst böckerna (självplågeri ja!!!) och jag vet vad som väntar. Jag kommer antagligen gråta floder när jag kommer hem och min pojkvän har tillochmed bett mig att inte gå. Men jag vill inte behöva sitta hemma ensam i soffan en fredagkväll när de andra går på bio pga av fittan och hjärnan. - Nej, jag kan inte följa med för jag blir ledsen när jag ser kära par och sexcener (och allt annat oxå för den delen)!
Fuck allt, jag är så mördande, förtärande trött på detta!!!!
