Same fucking old...only a bit worse.
Haha, det är nästan komiskt att jag peppar upp mig och tänker: nu jävlar, denna gång ska det gå. Bara för att tryckas ner i skorna 1000 gånger hårdare än innan. Borde jag inte ha lärt mig nu efter typ 6 år att jag inte kan ha sex? Nu har det ju dessvärre gått så långt att jag inte ens kan tillfredställa min pojkvän på något vis utan att jag bryter ihop och känner mig värdelös, äcklad, arg, uppgiven, avundsjuk och bara helt jävla hopplös.
För någon vecka sa jag det rätt ut till honom: Vi kan inte ha någon form utav sexuell kontakt för jag klarar ju uppenbarligen inte av det och som det känns nu och som det har känt de senaste åren så kommer jag aldrig att kunna ha det. Tror ni att han är lockad att leva med mig resten av livet?? Börjar fundera på att lämna honom så att han slipper leva med en deprimerad ofrivillig nunna och jag slipper känna mig lika tyngd och deprimerad av alla besvikelser och irritationer som vårat sexlösa förhållande påminner om.
Jag borde söka hjälp igen, men bara tanken av att sitta där igen med någon man inte känner och behöva rabbla den här smörjan om och om igen gör att jag vill gå och gömma mig i ett mörkt hörn. Jag vill bara kunna stänga av min hjärna..rakt jävla av!!
