Snyft!
Idag har varit en riktigt deppig kväll. Min pojkvän va på en grabbresa i helgen och tydligen hade de varit på strippklubb eftersom alla andra klubbar stängde tidigt. Och även om jag litar på honom till 110% så känns det mindre kul att tänka sig honom på ett sådant sexuellt ställe bland smala, snygga och nakna tjejer. Hade jag inte vart så jävla känslig för att han aldrig direkt visar mig någon sexuell uppmärksamhet och om jag hade bättre själförtroende angående min kropp och min sexualitet skulle jag inte bry mig. Men nu får ju min cp-hjärna för sig att eftersom han inte får något sex hemma blir det automatiskt så att han intresserar sig för de nakna tjejerna på ett sexuellt sett.
Jag vill bara att han ska våga kasta sig över mig...och jag vill att min kropp och hjärna ska tycka om det. Inte något som kommer hända den närmsta framtiden, men Rom byggdes ju inte på en dag. En vacker dag kanske vi har ett sexliv tillsammans, men just idag känns det inte som det. Med 4 år utan sexliv är det verkligen jävligt svårt att försöka få igång nåt igen. Ber till gudarna om lite magisk hjälp.. eller medicinbolagen om en mirakelkur mot vestibulit och onda tankecirklar.
Bok: Vestibulit i vardagen
Några kvinnor på vestibulitforumet har skrivit en bok om vestibulit i vardagen. Nu behöver de hjälp att finansiera detta projekt så att de kan trycka boken och låta folk få läsa om detta problem som drabbar så många, men som nästan ingen vet någonting om. Jag skulle lätt köpa den iaf och är grymt imponerad av tjejerna som jobbat tillsammans för att sammanställa något som säkert skulle kunna stötta och hjälpa många. Här är en länk med mer info:
Katastroftankar...nej tack!
Idag har det varit en dag bra på övningsfronten. Som vanligt blidde det i duschen det skedde eftersom vi brukar känna oss mer nära och intima där. Det bästa av allt var att det va han som föreslog det. <3
Nu när det nästan alltid går helt underbart bra att köra in hela kuken utan några större problem så har vi börjat kunna fokusera mer på varanda och det runtomkring just "försöka trycka in-delen". Pussas och ta på varandra, sånt som jag har megasvårt att slappna av med. Känns helt bäst att vi börjat öva på det nu för problemet med att vi aldrig gör sånna saker och att jag aldrig kan blitillräckligt avslappnad och kåt har alltid gjort att jag känt: Stor idé att öva på att föra in saker, för vi gör ändå aldrig något sexuellt och kommer därför inte ens komma till att kuken ska in.
En sak som verkligen slog mig idag är att jag blivit sjukt mycket bättre på att undvika katastroftankar. Idag när vi övade började det skava lite. För bara någon månad sen hade jag typ dött inuti och känt att: Nej, det här kommer aldrig bli bra, det har blivit sämre och jag kommer alltid ha ont. Idag stannade jag upp och smörjde in oss båda med lite mandelojla och körde vidare helt utan smärta. Att lyckas ändra på smärtan i kroppen är riktigt svårt, men att ändra tankarna uppe i huvvet är så sjukt mycket svårare. Känner mig så jävla nöjd att jag börjar kunna styra tankarna lite själv...tankar som förut deppade sönder hela mig.
Fighter!!!
Nämen hallå! Jag lever faktiskt..och jag är starkare än någonsin!!! Efter att ha varit riktigt jävla nere ett bra tag ryckte jag upp mig totalt. Äntligen drog träningarna med laget igång på riktigt igen och då hade hjärnan mycket mer än vestibulitproblem att sysselsätta sig med. Kan inte påpeka nog hur viktigt det har varit och är för mig att inte bara sitta hemma, även fast jag ibland inte alls har lust att hitta på något när jag är deppig.
Jag blev duktigare med övningarna, men gjorde dem ENDAST när jag kände mig taggad. Smörjde, penetrerade och tryckte hit och dit och när min pojkväns penis började glida in med allt mindre smärta blev tagget bara större och större och jag blev såklart modigare och hittade ett litet självförtroende i det område som min kropp varit helt världelös i.
Samtalen med psykologen dog dock ut ganska mycket när jag inte direkt kände någon smärta längre. Hon och jag har jobbat med det som vi kunnat göra på plats och som jag kunde öva ensam på hemma. Det jag har kvar nu är att kunna bli upphetsad av min pojkvän. Kunna slappna av bygga upp någon slags sexuell stämning mellan oss igen. Och framföallt få honom att våga. För det är inte bara tjejens sexuella ego som får sig smällar i sådana här lägen.
Så nu iaf har jag slutat att gå till min psykolog och det känns bra. Jag har inga som helst problem att sköta mina övningar hemma. Det är nästan skönt att slippa känna att man måste ha något att visa upp inför någon. Senare ska jag gå dit på någon slags sammanfattande efterkoll typ. Jag hoppas verkligen att jag kan behålla den här nyvunna styrkan så att jag klarar av att fixa det hemma själv i fortsättningen oxå. Det känns verkligen helt annorlunda den här gången. Vi SKA fixa det!!!
