Monster
Det är något fel uppe i huvudet på mig. Jag har ett monster inne i hjärnan som vill bråka, skrika och vara ledsen och deppig. Monstret letar minsta lilla fel som kan trigga mig och göra mig upprörd. Letar efter saker att bli arg eller ledsen över. Det maler konstant på med jobbiga tankar...dagar ut och dagar in. Hur mycket jag än har försökt kan jag inte få monstret i min hjärna att leka positiv. Jag är trött på att vara en deppig och sur gnällkärring vid 24 års ålder.
Sen igår kväll har monstret varit extra på hugget. Jag stör mig på minsta lilla grej min pojkvän gör och blir besviken och ledsen bara av att se honom. Han påminner om allt jobbigt, allt som vi inte kan göra och ha pga mig. Hela kvällen och morgonen har vi bråkat....det finns så mycket saker jag skulle vilja säga och förklara lugnt och stilla så att han förstår, men det kommer bara ut som en massa piss och skit jag kastar runt mig. Mest av allt stör jag mig på att om jag inte tar upp problem så fortsätter bara skiten att rulla på i all evighet för han kommer aldrig aldrig aldrig ta initiativ till något som känns jobbigt och upprörande. Och jobbigt och upprörande är precis vad vestibulit- och depressionsproblem är. Spyr på livet just nu!
Nya tag...igen
Igår sa jag för tusende gången till min pojkvän att jag skulle vilja känna mig sexuellt uppmärksammad i vår relation och att jag ville att vi skulle pröva att göra något sexuellt tillsammans. Men nu har det gått så långt att jag lixom mest bara frågar på rutin och både han och jag vet att svaret kommer bli nej redan innan jag hunnit fråga. Och varför blir svaret nej?? I vanliga fall ligger han tyst som en mus och säger abrubt godnatt när jag börjar surra om mina problem, eller så börjar vi tjaffsa för att han inte vill prata tillbaka med mig. Men igår gav han mig iaf 3 (av massor, som han uttryckte det) anledningar till varför han inte vill ha sex med mig:
1. Det kommer att göra ont på mig.
2. Jag kommer ändå inte tycka om det.
3. Jag jobbar och tränar dåliga tider på kvällarna. (jag är hemma för sent då antar jag)
Just då vågade jag inte fråga eller prata mer eftersom det var sent och han behövde sova. Men jag är rätt nöjd över att han faktiskt pratade tillbaka till mig när jag tog upp något om det här. Jag har ju vetat i många år varför han inte vill och anledningarna är ju fullt förståliga och uppenbara. Jag skulle bara vilja att han oxå pratade om sina problem kring det här, hur han känner och tänker. Men han vill lixom aldrig svara när jag frågar och jag kan ju inte tvinga honom.
Att han inte pratar får mig att må som ett jävla äckel som ständigt kastar över min skit till honom. Pratar och pratar om mina/våra problem och så ligger han och lyssnar. Jag har självklart tagit upp detta med honom, men vill man inte prata så vill man inte. Och så infekterat som det här ämnet är för oss så är det ju inte så konstigt om man vill undvika det. Men att undvika problem är inte alltid den bästa lösningen...det vet nog varenda vestibulita där ute.
Så nu har jagg satt upp ett litet mål eller vad man ska säga. Jag ska försöka få oss att kunna prata om detta i en mer lugn och harmonisk ton utan massa tjaffs och bråk och lixom avdramatisera hela det här "när vi pratar om vestibulit blir det storbråk så jag skippar att prata om sex helt". Har känt ett tag nu att jag börjar hamna i riktigt onda tankecirklar och jag pallar inte deppa ihop helt igen så nu börjar jag sätta upp lite mål här och var för att känna att jag gör något för att arbeta med problemen iaf. Fingers crossed!
Snyft!
Idag har varit en riktigt deppig kväll. Min pojkvän va på en grabbresa i helgen och tydligen hade de varit på strippklubb eftersom alla andra klubbar stängde tidigt. Och även om jag litar på honom till 110% så känns det mindre kul att tänka sig honom på ett sådant sexuellt ställe bland smala, snygga och nakna tjejer. Hade jag inte vart så jävla känslig för att han aldrig direkt visar mig någon sexuell uppmärksamhet och om jag hade bättre själförtroende angående min kropp och min sexualitet skulle jag inte bry mig. Men nu får ju min cp-hjärna för sig att eftersom han inte får något sex hemma blir det automatiskt så att han intresserar sig för de nakna tjejerna på ett sexuellt sett.
Jag vill bara att han ska våga kasta sig över mig...och jag vill att min kropp och hjärna ska tycka om det. Inte något som kommer hända den närmsta framtiden, men Rom byggdes ju inte på en dag. En vacker dag kanske vi har ett sexliv tillsammans, men just idag känns det inte som det. Med 4 år utan sexliv är det verkligen jävligt svårt att försöka få igång nåt igen. Ber till gudarna om lite magisk hjälp.. eller medicinbolagen om en mirakelkur mot vestibulit och onda tankecirklar.
Årets sexy time är över
Igår kämpade jag min vilja fram och fick pojkvännen att våga ha lite sexy time. För första gången på över ett år gav han mig oralsex. Det kändes inte mycket och min hjärna försöker så desperat att bli av med de dåliga tankarna att det iaf bara slutar med att jag tänker en massa. Det blev väl lite småskönt efter ett tag så jag bestämde att vi skulle försöka stoppa in kuken och se vad som hände. Det kan ju inte bli värre nu när jag är någorlunda kåt och fuktigt tänkte jag lixom. Men jävlar vad fel jag hade, det gjorde ondare än vad det har gjort på mycket länge. Alltså fyfan vad det gjorde ont. Det hela slutade än en gång i ett massivt sammanbrott med tårar och ångest. Så nu lär det bli ungefär ännu ett år till nästa gång vi försöker oss på nåt sådant. Känns lagom kul att vara på exakt samma ställe som jag vart de senaste 4 åren efter att ha gått ett helt år i terapi. Ibland förstår jag bara inte vart jag ska ta vägen med alla mina ledsna känslor. Jag spricker fan snart!
