I'm depressed and I know it!!
Den här bilden är så jävla jag...det är mitt liv!!! Livet suger många dagar i veckan och för det mesta så trycker jag undan skiten, ler och ser glad ut för omvärlden. Men idag orkar jag inte leka duktig och glad. Jag visade tillome mitt ledsna humör inför min mor, något som i princip aldrig händer då jag inte gillar när hon känner oro och ångest över mig. (Skulle aldrig komma på tanken att berätta för henne om mina fittproblem och all annan deppskit) Nä, idag tänker jag låta mig själv vara deppig och gå in och lägga mig i sängen och läsa ända tills jag ska åka och träna ikväll. Av träningen kommer jag bli glad igen, det vet jag..men fram till dess så tänker jag inte låtsas hålla uppe nåt jävla humör som inte finns. Jag vet mycket väl att det inte blir bättre av att stänga in sig och dega, att jag borde sysselsätta mig med någonting för att skingra tankarna, men jag pallar inte idag. Jag får leka stark och glad typ imorgon eller nåt istället.
Medalj tack! ;)
Jag förstår knappt själv hur bra det gick igår på provtagningen. Ett rum fullt av kvinnor som alla skulle lägga sig i elektriska stolen för avrättning...lite så kändes det när jag satt och väntade innan, full av ångest. Men sen slog det mig att, fan det här har jag gjort miljontals gånger och visst fan hade jag det. Jag susade in, slet av mig brallorna, kastade mig upp på stolen, låg där och slappnade av i någon minut och sen va det klart. Jag kände knappt ett dyft, och gynekologen berömde mig för att jag va så duktig på att slappna av. (hon visste ej om mina vestibulit-problem). För en vanlig kvinna är detta säkert inget särskilt och tycker väl att det låter som att jag tycker att jag gjort världens underverk och förtjänar Nobels fredspris. Men för en som mig, som knappt kunnat titta på min fitta utan att det gjort ont, så är en sånhär sak en stor seger. Yay me!!
Cellprovtagning
Imorgon ska jag på gynekologisk cellprovtagning som alla kvinnor får göra från det att de fyllt 23 år. De tar prover där nere för att se så att allt ser normalt ut och kunna upptäcka cellförändringar som kan innebära cancer. Det är frivilligt och egentligen skulle jag vilja skita i det, men jag som är extremt orolig över att jag har cancer överallt borde ju verkligen göra det. Förut när jag gick hos min psykolog/barnmorska på Södersjukhuset var gynundersökningar nästan vardagsmat för mig. Jag hade gjort det så många gånger att det blev avdramatiserat och jag lärde mig att slappna av såpass mkt att det inte gjorde så ont. Jag vet inte hur ont det kommer göra att bli undersökt nu eftersom det va så länge sedan och då med en barnmorska jag träffade varannan vecka och därför litade enormt på henne. Nu är det långt mer än ett år sedan jag låg på en såndär hemsk bänk totalt exponerad och utsatt. Usch och fy, det känns riktigt jobbigt. Jag undrar om själva provtagningen gör ont..de lär väl knipsa av eller skrapa bort någon typ av vävnad. Det räcker väl med att själva undersökningen gör ont...pallar inte massa annan läskigt smärta oxå. Nä fyfan, jag vill bara att det ska vara över redan!!
Tänka på annat
Jag måste sysselsätta mig med något idag. Jag har varit/är sjuk och har inte kunnat träna som vanligt och mest legat i soffan och det är aldrig bra för mig och mina tankar. Blir man uttråkad och understimulerad finns det tid och plats i hjärnan till att ligga och älta problem. Så idag får jag fanimej hitta på något så att hjärnan aktiverar sig på annat håll för annars kan det bli sura miner.
Nya tag...igen
Igår sa jag för tusende gången till min pojkvän att jag skulle vilja känna mig sexuellt uppmärksammad i vår relation och att jag ville att vi skulle pröva att göra något sexuellt tillsammans. Men nu har det gått så långt att jag lixom mest bara frågar på rutin och både han och jag vet att svaret kommer bli nej redan innan jag hunnit fråga. Och varför blir svaret nej?? I vanliga fall ligger han tyst som en mus och säger abrubt godnatt när jag börjar surra om mina problem, eller så börjar vi tjaffsa för att han inte vill prata tillbaka med mig. Men igår gav han mig iaf 3 (av massor, som han uttryckte det) anledningar till varför han inte vill ha sex med mig:
1. Det kommer att göra ont på mig.
2. Jag kommer ändå inte tycka om det.
3. Jag jobbar och tränar dåliga tider på kvällarna. (jag är hemma för sent då antar jag)
Just då vågade jag inte fråga eller prata mer eftersom det var sent och han behövde sova. Men jag är rätt nöjd över att han faktiskt pratade tillbaka till mig när jag tog upp något om det här. Jag har ju vetat i många år varför han inte vill och anledningarna är ju fullt förståliga och uppenbara. Jag skulle bara vilja att han oxå pratade om sina problem kring det här, hur han känner och tänker. Men han vill lixom aldrig svara när jag frågar och jag kan ju inte tvinga honom.
Att han inte pratar får mig att må som ett jävla äckel som ständigt kastar över min skit till honom. Pratar och pratar om mina/våra problem och så ligger han och lyssnar. Jag har självklart tagit upp detta med honom, men vill man inte prata så vill man inte. Och så infekterat som det här ämnet är för oss så är det ju inte så konstigt om man vill undvika det. Men att undvika problem är inte alltid den bästa lösningen...det vet nog varenda vestibulita där ute.
Så nu har jagg satt upp ett litet mål eller vad man ska säga. Jag ska försöka få oss att kunna prata om detta i en mer lugn och harmonisk ton utan massa tjaffs och bråk och lixom avdramatisera hela det här "när vi pratar om vestibulit blir det storbråk så jag skippar att prata om sex helt". Har känt ett tag nu att jag börjar hamna i riktigt onda tankecirklar och jag pallar inte deppa ihop helt igen så nu börjar jag sätta upp lite mål här och var för att känna att jag gör något för att arbeta med problemen iaf. Fingers crossed!
Jag önskar
Hela mitt väsen, allt jag är, varenda liten partikel av det som är jag önskar att få bli av med mina problem. Jag önskar så hårt att saker uppe i hjärnan lär slitas sönder och bröstkorgen braka samman tillslut. Jag hoppas och önskar från det att jag vaknar tills det att jag somnar på kvällen. Medvetet och omedvetet, ständigt närvarande. En konstant önskan som har genomströmmat vartenda hörn i min kropp de senaste 5 åren, om inte längre än så.
Jag önskar att mitt underliv inte gjorde ont vid samlag
Jag önskar att min hjärna slutade tänka sorgsna, negativa och rädda tankar om sex
Jag önskar att jag kunde bli upphetsad av min pojkvän
Jag önskar att min pojkvän skulle våga visa att han vill ha mig sexuellt
Jag önskar att jag trivdes med min kropp
Jag önskar att vi hade en sexuell relation till varandra
Jag önskar att jag slutade skämmas av att kyssas, smekas och säga vad jag vill ha
Jag önskar att jag inte blev så arg, elak och deprimerad
Jag önskar att min pojkvän vågade ta initiativ och inte gav upp så lätt
Jag önskar att jag kunde njuta av sex
Jag önskar att jag slapp känna allt dåligt samvete
Jag önskar att all min ångest försvann
Jag önskar.....
