Försöka...
Iband får jag en såndär "nujääävlar-känsla" och tänker att jag klarar det här. Så försöker jag mig på att få igång något med min pojkvän, men som vanligt sätter han stopp för det med en gång genom att skämta bort det, komma med någon undanflykt eller bara säga SLUTA! Det är inte det bästa för min sexuella självkänsla (som redan är på noll) vill jag lova. Här försöker man vara sexig och förförisk och känner sig sjukt modig för att man faktiskt tänker göra ett försök. Så pissar någon bara på det rakt av! Blir ledsen, skamsen, besviken, irriterad och förbannad... men man får väl komma ihåg att det inte bara är jag som blivit rubbad av alla dessa år av sexdepp. Önskar bara att han också vågade försöka, det kommer aldrig hända något om vi bara tränger undan allt som vi gjort under de senaste 7 åren.
Gårdagen
Igår var en av de värsta dagarna på länge. Jag hade sett fram emot att äta ute med min pojkvän, något som aldrig någonsin händer. Men så hände något som gjorde att jag var tvungen att vända hem igen och missade middagen. Jag var så förstörd av besvikelse att jag grät helt öppet på bussen hela vägen hem. Man ska fan aldrig se fram emot någonting för man blir oftast bara besviken så det river i bröstkorgen på en.
Följdfrågor...
Jag har tappat räkningen på vilket år jag är inne på nu. 8:e eller 9:e.... Måste försöka söka hjälp på något vis igen, men det tar emot....vill inte sitta och böla framför någon främling som ska raffsa mig mellan benen. Men jag måste, jag är ett vrak inombords...alldeles sönderäten av alla års depression som gnagit stora hål bröstkorgen.
Jag försökte hinta lite till någon random barnmorska häromdagen när jag skulle förnya recept och hon undrade hur pillrerna funkade för mina slemhinnor. Då nämnde jag att jag har vestibulitproblem och inte hade märkt skillnad åt något håll, men att de var okej för mina humörsvängingar. Hon tittade lite besvärat och ledsamt på mig och sen.....INGENTING! Ingen följdfråga om jag fick vård eller hjälp, hur jag mådde, hur länge jag haft problem. Inte ett knyst sa hon, men skulle jag ha gått upp ett hekto eller min farbrors katt hade haft hjärtattack då skulle det kommit 755 följdfrågor på momangen!
Att jag ens öppnade käften om att jag har vestibulit är liksom guldmedaljsstatus i mitt liv...och enda anledningen till att jag tvingade fram det erkännandet var för att jag hoppades att hon skulle fråga, de annars så vanliga, följdfrågorna så att jag kanske kunnat få någon slags hjälp på något vis utan att behöva boka en tid till någon för att sitta där som ett fån och försöka förklara att: "jag har ont i fittan och är helt jävla förstörd i huvudet över det"! Men vestibulit var tydligen ett för jobbigt ämne så det fick räcka med ett besvärat ansiktsuttryck.
Fan, och ikväll har jag blivit medbjuden att se Fifty shades of Grey på bio....och jag kommer bryta sönder och samman inombords. Jag har läst böckerna (självplågeri ja!!!) och jag vet vad som väntar. Jag kommer antagligen gråta floder när jag kommer hem och min pojkvän har tillochmed bett mig att inte gå. Men jag vill inte behöva sitta hemma ensam i soffan en fredagkväll när de andra går på bio pga av fittan och hjärnan. - Nej, jag kan inte följa med för jag blir ledsen när jag ser kära par och sexcener (och allt annat oxå för den delen)!
Fuck allt, jag är så mördande, förtärande trött på detta!!!!
Same fucking old...only a bit worse.
Haha, det är nästan komiskt att jag peppar upp mig och tänker: nu jävlar, denna gång ska det gå. Bara för att tryckas ner i skorna 1000 gånger hårdare än innan. Borde jag inte ha lärt mig nu efter typ 6 år att jag inte kan ha sex? Nu har det ju dessvärre gått så långt att jag inte ens kan tillfredställa min pojkvän på något vis utan att jag bryter ihop och känner mig värdelös, äcklad, arg, uppgiven, avundsjuk och bara helt jävla hopplös.
För någon vecka sa jag det rätt ut till honom: Vi kan inte ha någon form utav sexuell kontakt för jag klarar ju uppenbarligen inte av det och som det känns nu och som det har känt de senaste åren så kommer jag aldrig att kunna ha det. Tror ni att han är lockad att leva med mig resten av livet?? Börjar fundera på att lämna honom så att han slipper leva med en deprimerad ofrivillig nunna och jag slipper känna mig lika tyngd och deprimerad av alla besvikelser och irritationer som vårat sexlösa förhållande påminner om.
Jag borde söka hjälp igen, men bara tanken av att sitta där igen med någon man inte känner och behöva rabbla den här smörjan om och om igen gör att jag vill gå och gömma mig i ett mörkt hörn. Jag vill bara kunna stänga av min hjärna..rakt jävla av!!
Destroy what destroys you
Destroy what destroys you! Jag såg detta citat via någons uppdatering på facebook och jag fick värsta powern och kände att nu satan i helvete ska jag börja kämpa igen. Haha..fast jag har ingen aning om vart jag ska börja om någonstans. Jag pallar verkligen inte gå till någon psykolog eller dylikt och prata...det får jag bara megaångest av. Och att hålla på med de där gamla tänj och äckelpäckelövningarna är jag bara så äckligt trött på. Tänkte beställa hem lite KBT-böcker om oro och ångest och sånt där som min kropp kryllar av. Kanske kan man lära sig något som man inte redan har gått igenom med alla personer man träffat. Jag måste börja ta tag i mitt psyke...jag har levt med ångest och oro i hela mitt liv och det är fan inte friskt. Om jag lyckats slå hål på lite hjärnspöken kanske jag orkar ta tag i spökandet i fittan. Så nu ska jag försöka förgöra det som förgör mig...igen.
Monster
Det är något fel uppe i huvudet på mig. Jag har ett monster inne i hjärnan som vill bråka, skrika och vara ledsen och deppig. Monstret letar minsta lilla fel som kan trigga mig och göra mig upprörd. Letar efter saker att bli arg eller ledsen över. Det maler konstant på med jobbiga tankar...dagar ut och dagar in. Hur mycket jag än har försökt kan jag inte få monstret i min hjärna att leka positiv. Jag är trött på att vara en deppig och sur gnällkärring vid 24 års ålder.
Sen igår kväll har monstret varit extra på hugget. Jag stör mig på minsta lilla grej min pojkvän gör och blir besviken och ledsen bara av att se honom. Han påminner om allt jobbigt, allt som vi inte kan göra och ha pga mig. Hela kvällen och morgonen har vi bråkat....det finns så mycket saker jag skulle vilja säga och förklara lugnt och stilla så att han förstår, men det kommer bara ut som en massa piss och skit jag kastar runt mig. Mest av allt stör jag mig på att om jag inte tar upp problem så fortsätter bara skiten att rulla på i all evighet för han kommer aldrig aldrig aldrig ta initiativ till något som känns jobbigt och upprörande. Och jobbigt och upprörande är precis vad vestibulit- och depressionsproblem är. Spyr på livet just nu!
Hat hat hat hat
Jag hatar mitt liv!!!! Jag hatar mitt förhållande!! Jag hatar min kropp!! Jag hatar min hjärna!! Jag hatar att sex ens finns!!!! Jag hatar allt!!!
I'm depressed and I know it!!
Den här bilden är så jävla jag...det är mitt liv!!! Livet suger många dagar i veckan och för det mesta så trycker jag undan skiten, ler och ser glad ut för omvärlden. Men idag orkar jag inte leka duktig och glad. Jag visade tillome mitt ledsna humör inför min mor, något som i princip aldrig händer då jag inte gillar när hon känner oro och ångest över mig. (Skulle aldrig komma på tanken att berätta för henne om mina fittproblem och all annan deppskit) Nä, idag tänker jag låta mig själv vara deppig och gå in och lägga mig i sängen och läsa ända tills jag ska åka och träna ikväll. Av träningen kommer jag bli glad igen, det vet jag..men fram till dess så tänker jag inte låtsas hålla uppe nåt jävla humör som inte finns. Jag vet mycket väl att det inte blir bättre av att stänga in sig och dega, att jag borde sysselsätta mig med någonting för att skingra tankarna, men jag pallar inte idag. Jag får leka stark och glad typ imorgon eller nåt istället.
Medalj tack! ;)
Jag förstår knappt själv hur bra det gick igår på provtagningen. Ett rum fullt av kvinnor som alla skulle lägga sig i elektriska stolen för avrättning...lite så kändes det när jag satt och väntade innan, full av ångest. Men sen slog det mig att, fan det här har jag gjort miljontals gånger och visst fan hade jag det. Jag susade in, slet av mig brallorna, kastade mig upp på stolen, låg där och slappnade av i någon minut och sen va det klart. Jag kände knappt ett dyft, och gynekologen berömde mig för att jag va så duktig på att slappna av. (hon visste ej om mina vestibulit-problem). För en vanlig kvinna är detta säkert inget särskilt och tycker väl att det låter som att jag tycker att jag gjort världens underverk och förtjänar Nobels fredspris. Men för en som mig, som knappt kunnat titta på min fitta utan att det gjort ont, så är en sånhär sak en stor seger. Yay me!!
Cellprovtagning
Imorgon ska jag på gynekologisk cellprovtagning som alla kvinnor får göra från det att de fyllt 23 år. De tar prover där nere för att se så att allt ser normalt ut och kunna upptäcka cellförändringar som kan innebära cancer. Det är frivilligt och egentligen skulle jag vilja skita i det, men jag som är extremt orolig över att jag har cancer överallt borde ju verkligen göra det. Förut när jag gick hos min psykolog/barnmorska på Södersjukhuset var gynundersökningar nästan vardagsmat för mig. Jag hade gjort det så många gånger att det blev avdramatiserat och jag lärde mig att slappna av såpass mkt att det inte gjorde så ont. Jag vet inte hur ont det kommer göra att bli undersökt nu eftersom det va så länge sedan och då med en barnmorska jag träffade varannan vecka och därför litade enormt på henne. Nu är det långt mer än ett år sedan jag låg på en såndär hemsk bänk totalt exponerad och utsatt. Usch och fy, det känns riktigt jobbigt. Jag undrar om själva provtagningen gör ont..de lär väl knipsa av eller skrapa bort någon typ av vävnad. Det räcker väl med att själva undersökningen gör ont...pallar inte massa annan läskigt smärta oxå. Nä fyfan, jag vill bara att det ska vara över redan!!
Tänka på annat
Jag måste sysselsätta mig med något idag. Jag har varit/är sjuk och har inte kunnat träna som vanligt och mest legat i soffan och det är aldrig bra för mig och mina tankar. Blir man uttråkad och understimulerad finns det tid och plats i hjärnan till att ligga och älta problem. Så idag får jag fanimej hitta på något så att hjärnan aktiverar sig på annat håll för annars kan det bli sura miner.
Nya tag...igen
Igår sa jag för tusende gången till min pojkvän att jag skulle vilja känna mig sexuellt uppmärksammad i vår relation och att jag ville att vi skulle pröva att göra något sexuellt tillsammans. Men nu har det gått så långt att jag lixom mest bara frågar på rutin och både han och jag vet att svaret kommer bli nej redan innan jag hunnit fråga. Och varför blir svaret nej?? I vanliga fall ligger han tyst som en mus och säger abrubt godnatt när jag börjar surra om mina problem, eller så börjar vi tjaffsa för att han inte vill prata tillbaka med mig. Men igår gav han mig iaf 3 (av massor, som han uttryckte det) anledningar till varför han inte vill ha sex med mig:
1. Det kommer att göra ont på mig.
2. Jag kommer ändå inte tycka om det.
3. Jag jobbar och tränar dåliga tider på kvällarna. (jag är hemma för sent då antar jag)
Just då vågade jag inte fråga eller prata mer eftersom det var sent och han behövde sova. Men jag är rätt nöjd över att han faktiskt pratade tillbaka till mig när jag tog upp något om det här. Jag har ju vetat i många år varför han inte vill och anledningarna är ju fullt förståliga och uppenbara. Jag skulle bara vilja att han oxå pratade om sina problem kring det här, hur han känner och tänker. Men han vill lixom aldrig svara när jag frågar och jag kan ju inte tvinga honom.
Att han inte pratar får mig att må som ett jävla äckel som ständigt kastar över min skit till honom. Pratar och pratar om mina/våra problem och så ligger han och lyssnar. Jag har självklart tagit upp detta med honom, men vill man inte prata så vill man inte. Och så infekterat som det här ämnet är för oss så är det ju inte så konstigt om man vill undvika det. Men att undvika problem är inte alltid den bästa lösningen...det vet nog varenda vestibulita där ute.
Så nu har jagg satt upp ett litet mål eller vad man ska säga. Jag ska försöka få oss att kunna prata om detta i en mer lugn och harmonisk ton utan massa tjaffs och bråk och lixom avdramatisera hela det här "när vi pratar om vestibulit blir det storbråk så jag skippar att prata om sex helt". Har känt ett tag nu att jag börjar hamna i riktigt onda tankecirklar och jag pallar inte deppa ihop helt igen så nu börjar jag sätta upp lite mål här och var för att känna att jag gör något för att arbeta med problemen iaf. Fingers crossed!
Jag önskar
Hela mitt väsen, allt jag är, varenda liten partikel av det som är jag önskar att få bli av med mina problem. Jag önskar så hårt att saker uppe i hjärnan lär slitas sönder och bröstkorgen braka samman tillslut. Jag hoppas och önskar från det att jag vaknar tills det att jag somnar på kvällen. Medvetet och omedvetet, ständigt närvarande. En konstant önskan som har genomströmmat vartenda hörn i min kropp de senaste 5 åren, om inte längre än så.
Jag önskar att mitt underliv inte gjorde ont vid samlag
Jag önskar att min hjärna slutade tänka sorgsna, negativa och rädda tankar om sex
Jag önskar att jag kunde bli upphetsad av min pojkvän
Jag önskar att min pojkvän skulle våga visa att han vill ha mig sexuellt
Jag önskar att jag trivdes med min kropp
Jag önskar att vi hade en sexuell relation till varandra
Jag önskar att jag slutade skämmas av att kyssas, smekas och säga vad jag vill ha
Jag önskar att jag inte blev så arg, elak och deprimerad
Jag önskar att min pojkvän vågade ta initiativ och inte gav upp så lätt
Jag önskar att jag kunde njuta av sex
Jag önskar att jag slapp känna allt dåligt samvete
Jag önskar att all min ångest försvann
Jag önskar.....
Still the same...
Man hade ju kunnat hoppas på att denna långa frånvaro av inlägg betydde att jag blivit bra, glömt bort den här bloggen och inte behövde bekymra mig över sånt här längre. Men såklart inte....skiten fortsätter och fortsätter år ut och år in. Samma fitta, samma hjärna, samma pojkvän och samma sexlösa förhållande. Ikväll har jag världens sämsta kväll. Jag är sugen på godis, men är fet som ett hus så jag får inte äta. Jag är sugen på att ha sex, men kan inte för att 1. min pojkvän kommer inte vilja eftersom det oftast slutar med massa skit och 2. det gör fortfarande ont i fittan eftersom jag inte kan bli kåt i den lilla jäveln hur kåt jag än känner mig i huvudet. D E P R I M E R A D är bara förnamnet. Ska nog gå och lägga mig nu så jag slipper tänka och känna någonting.
...
