VestibulitÄrSkit

Jag hatar att ha ont!

Jag hatar all oro!

Jag hatar all ångest!

Jag hatar hur mycket detta förstör mellan oss!

Jag hatar att vara deprimerad!

Jag hatar att detta gör mig arg och elak!

Jag hatar att alltid tänka på det!

Jag hatar att det aldrig blir bättre!

Jag hatar allt som har med detta att göra!

Jahapp.. då va man här igen. Jag har helt tryckt vestibuliten ur livet i ett bra tag. Inte ur hjärnan såklart för det går inte, men jag har inte pratat om den med någon och inte jobbat någonting med den för i ärlighetens namn känns det så otroligt värdelöst. Är innerligt trött på att få en fet käftsmäll varenda gång jag lyckats kämpa mig till en strimma hopp och sen gång på gång hamna på ruta ett igen mer deprimerad än jag var förut. Jag blir inte lycklig av att jobba med problemen och gå till någon och prata och öva.... och jag blir inte lycklig över att ge upp det helt. What to do!!??

Åh, va kul det är att jag fått svamp igen med klåda, smärta 24/7 och äckliga flytningar. Har verkligen verkligen saknat att ha ont av att gå på toa, ha trosor på mig, gå, stå, sitta, finnas... Det ska ju kännas att man lever! (Att leka positiv är det bästa som finns när man har ont och är riktigt nertryckt i skorna...)

Upptäckte att den lilla svamp-rackaren var tillbaka när vi skulle öva och det bara tog helt jävla stopp och gjorde svinont...och sen började helvetet bryta ut. Jag har läst att man tydligen skulle kunna få bort svamp och återställa PH-värdet där nere genom att använda yoghurt. Så jag köpte en naturell variant idag som jag tänkte prova med senare ikväll. Vet dock inte om jag ska föra in eller bara smörja utanpå? Ska bli spännande att se om det funkar eller inte.

Köpte även tranbärsjuice när jag ändå var i de tagen så kanske lite onda bakterier i urinrörs-regioner försvinner på samma gång. =/ Att det aldrig bara kan få vara bra någon gång!!!!

Har använt P-ring nu i snart 3 månader. Jag bytte från P-piller, inte för att de gjorde något särskilt med mitt underliv, utan för att jag blev så sjukt psykiskt instabil och deprimerad av dem. Det berodde på att hormonmängden i kroppen går i taket när man tar en tablett och sen dalar efter ett tag. Upp och ner går då oxå humöret.

 

Sedan jag börjat med p-ringen mår jag mycket bättre psykiskt eftersom min kropp får en jämn dos hormon under hela dygnet. Jag tycker oxå att det känns som att mitt underliv har blivit mycket fuktigare och tåligare än innan och det är ju toppen. Sen får man ju extra övning av beröring där nere, vare sig man vill eller inte, varje gång man ska ta in eller ut en ring.

 

Det enda problemet jag har med detta, annars riktigt grymma preventivmedel, är att jag har så sjukt svårt att få ringen att stanna kvar inne i mig. Jag kan försöka trycka in den med våld så långt in jag bara kan, men efter ett tag sitter den halvvägs ut och skaver igen. Efter lite övande har det blivit bättre, men den sitter fortfarande ofta väldigt långt ut och det irriterar mig något så in i helvete. Inte för att det gör direkt ont, men jag blir bara så frustrerad över att min fitta bara vill spotta ut och tycka illa om allt som jag vill att den ska omsluta.

 

Jag undrar om någon annan har samma problem med ringarna eller är det bara min fitta som inte vill ha en ring i sig trots att den inte gör ont?? Och tänk om det ger sämre preventiv-skydd för att den sitter långt ut hela tiden?! Det har ju dock inte hänt något på 3 månader så jag tror jag tänker lita på att de funkar och hoppas på att min fitta blir lite bättre polare med ringarna. För jag mår trots allt psykiskt bättre och har en p-ring som sitter lite lattjo än att gå runt som ett emotionelt monster hela tiden. I'm so over that!

Idag har varit en riktigt deppig kväll. Min pojkvän va på en grabbresa i helgen och tydligen hade de varit på strippklubb eftersom alla andra klubbar stängde tidigt. Och även om jag litar på honom till 110% så känns det mindre kul att tänka sig honom på ett sådant sexuellt ställe bland smala, snygga och nakna tjejer. Hade jag inte vart så jävla känslig för att han aldrig direkt visar mig någon sexuell uppmärksamhet och om jag hade bättre själförtroende angående min kropp och min sexualitet skulle jag inte bry mig. Men nu får ju min cp-hjärna för sig att eftersom han inte får något sex hemma blir det automatiskt så att han intresserar sig för de nakna tjejerna på ett sexuellt sett.

Jag vill bara att han ska våga kasta sig över mig...och jag vill att min kropp och hjärna ska tycka om det. Inte något som kommer hända den närmsta framtiden, men Rom byggdes ju inte på en dag. En vacker dag kanske vi har ett sexliv tillsammans, men just idag känns det inte som det. Med 4 år utan sexliv är det verkligen jävligt svårt att försöka få igång nåt igen. Ber till gudarna om lite magisk hjälp.. eller medicinbolagen om en mirakelkur mot vestibulit och onda tankecirklar.

Några kvinnor på vestibulitforumet har skrivit en bok om vestibulit i vardagen. Nu behöver de hjälp att finansiera detta projekt så att de kan trycka boken och låta folk få läsa om detta problem som drabbar så många, men som nästan ingen vet någonting om. Jag skulle lätt köpa den iaf och är grymt imponerad av tjejerna som jobbat tillsammans för att sammanställa något som säkert skulle kunna stötta och hjälpa många. Här är en länk med mer info:

 

VESTIBULIT I VARDAGEN

Idag har det varit en dag bra på övningsfronten. Som vanligt blidde det i duschen det skedde eftersom vi brukar känna oss mer nära och intima där. Det bästa av allt var att det va han som föreslog det. <3

Nu när det nästan alltid går helt underbart bra att köra in hela kuken utan några större problem så har vi börjat kunna fokusera mer på varanda och det runtomkring just "försöka trycka in-delen". Pussas och ta på varandra, sånt som jag har megasvårt att slappna av med. Känns helt bäst att vi börjat öva på det nu för problemet med att vi aldrig gör sånna saker och att jag aldrig kan blitillräckligt avslappnad och kåt har alltid gjort att jag känt: Stor idé att öva på att föra in saker, för vi gör ändå aldrig något sexuellt och kommer därför inte ens komma till att kuken ska in.

En sak som verkligen slog mig idag är att jag blivit sjukt mycket bättre på att undvika katastroftankar. Idag när vi övade började det skava lite. För bara någon månad sen hade jag typ dött inuti och känt att: Nej, det här kommer aldrig bli bra, det har blivit sämre och jag kommer alltid ha ont. Idag stannade jag upp och smörjde in oss båda med lite mandelojla och körde vidare helt utan smärta. Att lyckas ändra på smärtan i kroppen är riktigt svårt, men att ändra tankarna uppe i huvvet är så sjukt mycket svårare. Känner mig så jävla nöjd att jag börjar kunna styra tankarna lite själv...tankar som förut deppade sönder hela mig.

Nämen hallå! Jag lever faktiskt..och jag är starkare än någonsin!!! Efter att ha varit riktigt jävla nere ett bra tag ryckte jag upp mig totalt. Äntligen drog träningarna med laget igång på riktigt igen och då hade hjärnan mycket mer än vestibulitproblem att sysselsätta sig med. Kan inte påpeka nog hur viktigt det har varit och är för mig att inte bara sitta hemma, även fast jag ibland inte alls har lust att hitta på något när jag är deppig.

Jag blev duktigare med övningarna, men gjorde dem ENDAST när jag kände mig taggad. Smörjde, penetrerade och tryckte hit och dit och när min pojkväns penis började glida in med allt mindre smärta blev tagget bara större och större och jag blev såklart modigare och hittade ett litet självförtroende i det område som min kropp varit helt världelös i.

Samtalen med psykologen dog dock ut ganska mycket när jag inte direkt kände någon smärta längre. Hon och jag har jobbat med det som vi kunnat göra på plats och som jag kunde öva ensam på hemma. Det jag har kvar nu är att kunna bli upphetsad av min pojkvän. Kunna slappna av bygga upp någon slags sexuell stämning mellan oss igen. Och framföallt få honom att våga. För det är inte bara tjejens sexuella ego som får sig smällar i sådana här lägen.

Så nu iaf har jag slutat att gå till min psykolog och det känns bra. Jag har inga som helst problem att sköta mina övningar hemma. Det är nästan skönt att slippa känna att man måste ha något att visa upp inför någon. Senare ska jag gå dit på någon slags sammanfattande efterkoll typ. Jag hoppas verkligen att jag kan behålla den här nyvunna styrkan så att jag klarar av att fixa det hemma själv i fortsättningen oxå. Det känns verkligen helt annorlunda den här gången. Vi SKA fixa det!!!

Har precis dragit i mig en gammal Fluconazol jag hittade i en låda i köket och har smetat in hela härligheten i Pevaryl. Och jag vet att krämer som Pevaryl förvärrar slemhinnor och allt hor där nere, men just nu har jag så mycket sprickor och smärtor och skit att jag gör vad som helst bara för en stunds vila ifrån det hela. Kommer ändå aldrig kunna använda min fitta till nåt annat än att pissa och mensa så just nu skiter jag i vilket. Har iaf inte tid hos min barnmorska på över en vecka så det finns inte så mycket att göra än att sitta och halvböla när jag kissar och torka bort blod från de underbara sprickorna. Åh, vestibulit är verkligen det bästa som hänt mig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag vet inte hur jag ska orka mer nu. Jag KAN inte vara positiv hur mycket jag än försöker. När man i flera år har fått noll jävla sexuell respons eller uppmärksamhet trots att man lever ihop med den person man älskar så finns det inte så jävla mkt positivt inom det sexuella att vara glad över. För det finns INGET sexuellt!! Jo, ibland när jag tillfredsställer honom och sen sitter och storbölar med grovt ont i magen efteråt. Inga sexiga kommentarer, inga smekningar, inga blickar...INGENTING!!! Och jag vet att jag inte borde förvänta mig att han vill göra något för min kropp gillar det ändå inte och oftast brukade allt sexuellt sluta med psykiska sammanbrott, men även om jag förstår honom så är jag fortfarande helt jävla förstörd och sexuellt utfryst. Jag blir ledsen av att ta på mig själv, ledsen av att göra övningarna som ska göra mig bättre + att dom gör så JÄVLA ont och jag är ledsen JÄMT. Jämt jämt jämt jämt... jag får panik!!! Även om jag kämpat med övningar hit och dit och lekt positiv så har det i flera år känts helt ärligt på riktigt som att det här problemet alltid kommer finnas kvar.

 

Nästan varenda dag gråter jag floder för att jag mår så jävla dåligt. Jag läser på vestibulit.com och äcklas över allt positivt jävla snack om att: Det finns så många andra sätt än penetrerande sex. Ja, det är skitkul för dom som det fungerar för och som fortfarande får känna sig lite sexiga, sexuella och fungerande ibland. Men VAFAN gör man när det inte finns någon som helst sexuell kontakt???  Hade någon bara sagt till mig att såhär ska du göra för att bli av med skiten så hade jag kunnat göra precis vad som helst. Men det finns inte ett piss att göra när man har smörjt, tänjt, pillat, övat, samtalat och allt fan i helvete jag har hållit på med. Och jag får panikångest. Det kommer ALLTID att vara såhär!!!!! Jag har kommit till en punkt nu efter 5 år när det här får mig att hata livet. Och jag överdriver fan inte ens. Fy fan!!

Nu har jag legat hela morgonen och lusläst varenda centimeter av vestibulit.com och kollat på Uppdrag gransknings dokumentär om vestibulit en gång till bara för att...ja varför?? Kanske för att jag vill ventilera mig lite, men inte störa min pojkvän med mitt eviga tjat om vestibulit. Såhär på förmiddagen mår jag dock bra för att vara jag. Men jag vet att till kvällen kommer ångesten och förtvivlan som ett brev på posten. Så det gäller att ta tag i sakerna man vill ha gjort nu på förmiddagen för sen är risken mycket stor att jag tappar lusten till allt totalt och bara sitter i soffan och stirrar tills jag med panikångest i magen går och lägger mig tidigt bara för att slippa vara vaken och ha alla äckliga tankar i huvudet.

 

Den 21:a har jag tid hos min barnmorska/psykolog igen och jag vet inte om jag ska skippa det denna gången oxå. Känner ingen större lust att gå och tjata om samma piss som jag tjatat om de senaste åren. Men det kommer antagligen sluta med att jag går dit...kanske har hon helt plötsligt kommit på något supersätt att fixa min cp-trasiga hjärna och fitta. Dock är det mer troligt att vi tjatar vidare om att jag inte övar, att jag måste tänka positivt, att jag måste göra sensualitetsövningar, att jag måste få fantasier, att jag måste ditten och datten. Same old, same old!

Nu har jag fan dunkat i botten. Mår så satans dåligt hela dagarna och särskilt på kvällarna. Vill inte vara med kompisar för då pratar dom sex, kan börja gråta floder av att kolla på TV och jag blir ledsen av typ en enda anblick av min älskade pojkvän bara för att han påminner om allt det jobbiga. Vi övar inte längre, jag övar inte längre...orka öva när det ändå aldrig kommer leda till något.

 

Jag klarar inte av kyssar, smek eller någon typ av sexuell kontakt och så har det varit i några år nu trots att hela jag inte vill något hellre än att bli sexuellt uppmärksammad och tillfredställd. JAG HAR GETT UPP! Helt seriöst så ser jag inte en endaste liten chans till att jag och min pojkvän någonsin kommer att kunna ha sex. Han är också helt förstörd eftersom jag bryter ihop i panikångest varje kväll....vem fan vågar eller har lust att försöka sig på något med en sån? Och även om han försöker så känner jag bara obehag. Jag kan bli hur kåt som helst när jag är ensam men med en annan människa så går det bara inte...från första till sista gång så har det aldrig gått att bli upphetsad. Finns inte på kartan!

 

Pallar inte gå till barnmorskan längre heller. Blir bara värre och värre ju längre jag går...inte rent fysiskt i fittan kanske, men psykiskt. JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL!!!! Fick ett formulär med frågor om mitt sexliv som jag fyllde i när jag började där för över ett år sedan. Och nu fick jag samma som jag skulle fylla i igen och jag svarade EXAKT samma på alla frågor = jag mår fortfarande lika piss över mitt sexliv. Ångesten i bröstkorgen tar aldrig slut...får sån ångest att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Hatar mitt liv!!

Usch va längesen det var jag skrev här då. Tack för de fina kommentarerna jag fått medans jag varit borta. Och en tjej hade frågat om penetrationsövningarna såg jag. De övningarna gör jag när jag inte är upphetsad. Vi för in penisen sakta sakta och så försöker jag slappna av allt vad jag i musklerna där nere. De ömma områderna vänjer sig alltmer vid att bli berörda om man övar flitigt. Kan man ha en penis i slidan utan smärta när man inte är kåt så är det ju ganska stor chans att det inte alls gör ont när man är upphetsad.

 

Det är väl det som är mitt största problem..att bli upphetsad i min pojkväns närhet. Men nu har jag börjat våga visa mer och mer att jag faktiskt oxå kan vara kåt. Vi har börjat med en ny grej som man kanske kan se lite som övning...både sensualitetsövningar och penetrationsövningar. Vi har några gånger legat i duschen med badrummet helt nersläckt (annars kan jag inte slappna av). Sen ligger vi på rygg på golet med underliven mot varandra så att jag kan ta hans snopp och gnugga den mot mig. Så håller jag på lite så tills jag känner mig tillräckligt upphetsad och avslappnad. Då för jag in penisen FÖRSIKTIGT samtidigt som jag fortsätter att ta på mig själv. De gångerna vi har provat detta har det nästan inte gjort ont alls och det har tillome gått att jucka lite. Det känns som att jag KANSKE är på G igen! =D