VestibulitÄrSkit

Nämen hallå! Jag lever faktiskt..och jag är starkare än någonsin!!! Efter att ha varit riktigt jävla nere ett bra tag ryckte jag upp mig totalt. Äntligen drog träningarna med laget igång på riktigt igen och då hade hjärnan mycket mer än vestibulitproblem att sysselsätta sig med. Kan inte påpeka nog hur viktigt det har varit och är för mig att inte bara sitta hemma, även fast jag ibland inte alls har lust att hitta på något när jag är deppig.

Jag blev duktigare med övningarna, men gjorde dem ENDAST när jag kände mig taggad. Smörjde, penetrerade och tryckte hit och dit och när min pojkväns penis började glida in med allt mindre smärta blev tagget bara större och större och jag blev såklart modigare och hittade ett litet självförtroende i det område som min kropp varit helt världelös i.

Samtalen med psykologen dog dock ut ganska mycket när jag inte direkt kände någon smärta längre. Hon och jag har jobbat med det som vi kunnat göra på plats och som jag kunde öva ensam på hemma. Det jag har kvar nu är att kunna bli upphetsad av min pojkvän. Kunna slappna av bygga upp någon slags sexuell stämning mellan oss igen. Och framföallt få honom att våga. För det är inte bara tjejens sexuella ego som får sig smällar i sådana här lägen.

Så nu iaf har jag slutat att gå till min psykolog och det känns bra. Jag har inga som helst problem att sköta mina övningar hemma. Det är nästan skönt att slippa känna att man måste ha något att visa upp inför någon. Senare ska jag gå dit på någon slags sammanfattande efterkoll typ. Jag hoppas verkligen att jag kan behålla den här nyvunna styrkan så att jag klarar av att fixa det hemma själv i fortsättningen oxå. Det känns verkligen helt annorlunda den här gången. Vi SKA fixa det!!!