Hej!
Nu har jag haft ett fett utbrott efter att ha kommit hem från min "barnmorska/gynekolog/psykolog"- människa och bara legat och bölat i 100 år. Därför bestämde jag mig för att skriva av mig lite här i en ny blogg, som ska handla om min vestibulit och hur fuckat allt blir pga den. Jag vet att det redan finns bloggar om vestibulit, men jag skriver denna mest för mig själv som en slags dagbok för att avreagera mig lite. Sen om nån annan vill läsa så är det välkommen och varsågod.
Vestibulit, för er som inte redan vet, är en slags "sjukdom" som en kvinna får i underlivet och som gör att det inte går att ha ett fungerande sexliv då det gör sjukligt jävla ont. Vissa kan även ha ont för jämnan, t.ex när de har åtsittande byxor på sig eller när de cyklar, men jag hade "turen" att bara få ont vid samlag. Jag har alltså aldrig någonsin kunnat njuta av ett enda samlag då jag alltid alltid alltid alltid, från första stund jag började ha sex, fått ont av att ha en penis eller till och med en tampong i mig. Det finns många teorier om vad som skulle kunna orsaka detta tillstånd i slidan, men ingen vet säkert.
Detta har jag haft nu i runt 4 år och blir bara mer och mer deprimerad då detta problem även har förstört stora delar av mitt förhållande med min sambo, som jag varit med sedan snart 3 år tillbaka. Förutom att vi inte kan ha sex över huvud taget så har detta gjort honom så osäker att han inte tar i mig eller vågar försöka tillfredställa mig på något vis. Jag känner mig helt sexuellt utestängd och värdelös och blir otroligt ledsen av att se kärlekspar på stan, av att läsa tidningar som cosmopolitan, av att titta på tv och film, vara med mina kompisar som ständigt pratar om sex, att vara med min pojkvän...allt som varenda dag påminner mig om att det inte fungerar som det ska för mig.
Jag går med jämna mellanrum till en slags psykolog för att försöka lösa problemet. Jag får prata av mig och göra olika små övningar. Stoppa in fingrar här och där och knipa och slappna av. Just nu har jag kommit så långt att jag och min pojkvän övar med hans penis. Det gör inte längre lika ont, men jag blir otroligt deppig av det eftersom det påminner så fruktansvärt om det han och jag inte har. Inte för att jag vet vad som är så speciellt med sex eftersom jag aldrig upplevt det på riktigt. Men även om det inte gör lika dödande ont att föra in saker i slidan längre så finns det inte mycket till lust eller sexuell spänning kvar mellan oss över huvud taget. Jag tjatar om att bli uppmärksammad, även fast jag samtidigt förstår att det inte är det minsta kul för honom att försöka få lust i nån som antagligen bara kommer att börja storgråta eftersom hon tycker allt är obehagligt och inte kan bli upphetsad.
Just idag mår jag bara så sjukligt dåligt över det hela att jag gråtit i kanske 2 timmar. Det känns som om det aldrig kommer att bli bra även om jag gärna skulle vilja det. Jag vet inte om jag orkar hålla på med den här skiten i flera år till, vilket det antagligen kommer att ta innan jag blir frisk. Ibland vill jag bara lägga sex på hyllan, eftersom jag endå lever helt utan det och inte har några positiva minnen av det så som det ser ut nu.
Andra vestibulitar eller bara "vanliga" nyfikna människor är välkomna med frågor och synpunkter. Jag skulle gärna komma i kontakt med andra i min situation då det skulle vara intressant att diskutera med nån som på riktigt förstår hur man känner och tänker.
Vi hörs!
Vestibulit, för er som inte redan vet, är en slags "sjukdom" som en kvinna får i underlivet och som gör att det inte går att ha ett fungerande sexliv då det gör sjukligt jävla ont. Vissa kan även ha ont för jämnan, t.ex när de har åtsittande byxor på sig eller när de cyklar, men jag hade "turen" att bara få ont vid samlag. Jag har alltså aldrig någonsin kunnat njuta av ett enda samlag då jag alltid alltid alltid alltid, från första stund jag började ha sex, fått ont av att ha en penis eller till och med en tampong i mig. Det finns många teorier om vad som skulle kunna orsaka detta tillstånd i slidan, men ingen vet säkert.
Detta har jag haft nu i runt 4 år och blir bara mer och mer deprimerad då detta problem även har förstört stora delar av mitt förhållande med min sambo, som jag varit med sedan snart 3 år tillbaka. Förutom att vi inte kan ha sex över huvud taget så har detta gjort honom så osäker att han inte tar i mig eller vågar försöka tillfredställa mig på något vis. Jag känner mig helt sexuellt utestängd och värdelös och blir otroligt ledsen av att se kärlekspar på stan, av att läsa tidningar som cosmopolitan, av att titta på tv och film, vara med mina kompisar som ständigt pratar om sex, att vara med min pojkvän...allt som varenda dag påminner mig om att det inte fungerar som det ska för mig.
Jag går med jämna mellanrum till en slags psykolog för att försöka lösa problemet. Jag får prata av mig och göra olika små övningar. Stoppa in fingrar här och där och knipa och slappna av. Just nu har jag kommit så långt att jag och min pojkvän övar med hans penis. Det gör inte längre lika ont, men jag blir otroligt deppig av det eftersom det påminner så fruktansvärt om det han och jag inte har. Inte för att jag vet vad som är så speciellt med sex eftersom jag aldrig upplevt det på riktigt. Men även om det inte gör lika dödande ont att föra in saker i slidan längre så finns det inte mycket till lust eller sexuell spänning kvar mellan oss över huvud taget. Jag tjatar om att bli uppmärksammad, även fast jag samtidigt förstår att det inte är det minsta kul för honom att försöka få lust i nån som antagligen bara kommer att börja storgråta eftersom hon tycker allt är obehagligt och inte kan bli upphetsad.
Just idag mår jag bara så sjukligt dåligt över det hela att jag gråtit i kanske 2 timmar. Det känns som om det aldrig kommer att bli bra även om jag gärna skulle vilja det. Jag vet inte om jag orkar hålla på med den här skiten i flera år till, vilket det antagligen kommer att ta innan jag blir frisk. Ibland vill jag bara lägga sex på hyllan, eftersom jag endå lever helt utan det och inte har några positiva minnen av det så som det ser ut nu.
Andra vestibulitar eller bara "vanliga" nyfikna människor är välkomna med frågor och synpunkter. Jag skulle gärna komma i kontakt med andra i min situation då det skulle vara intressant att diskutera med nån som på riktigt förstår hur man känner och tänker.
Vi hörs!
Kommentarer
Trackback
