Pissfi**a!
Inte blir det bättre av att en väninna har en ny pöjk som hon ska snutta och pilla och sexa loss med hela tiden helt öppet så att mitt hjärta går av på mitten då jag ständigt påminns att jag aldrig någonsin haft eller kommer att ha det som dom. Hur glad jag än är för hennes skull så mår jag skit av att se och tänka på det.
Nu ska jag gå in i sovrummet och fylla i min övningstabell. Ja det ska ju bli kul att skriva ner de enorma framsteget jag gjort idag...inte! Så trött så trött så trött blir jag!!
Förlåt om jag opeppar någon med detta inlägg nu, men idag spyr jag bara på att må såhär. Får hoppas att jag imorn är redo att fortsätta mina år av recovery igen. Kul det ska bli...
En sak som jag har lärt mig under terapin, som varit jättebra för mig, är att tycka att det är OK att jag inte är en duktig patient idag, den här veckan, den här månaden eller det här halvåret. Under min behandling hade jag en gång ett träningsuppehåll: fortsatte terapin men kände verkligen ingen motivation för hela grejen med övningar. Det var OK för terapeuten. Det kändes OK för mig. Jag ville inte och därför gjorde jag det heller inte. För att kunna göra det när jag VILL och har motivation. Kändes som att annars blir det bara ännu en prestation.
Efter ett halvår ungefär så frågade terapeuten mig om jag kände för att träffa barnmorskan igen och kolla läget. Då kom jag igång igen med övningarna och har hållt igång det senaste året nu.
Cut yourself some slack =) du kämpar på asbra!
Ja, ärligt talat så blir jag lite nervös av att läsa att du kämpar och verkligen försöker bli av med det men ändå har haft skiten i ett år. Jag har bara haft det i några månader och kämpar inte särskilt hårt för att bli av med det. Jag tror nog att det ska bli skillnad med det nu JA!
Jag har haft det i mycket längre än ett år, men det är ungefär så länge jag har fått hjälp för problemet. Det tar sin tid.
