Öva öva öva
Imorgon är det dags att åka till Södersjukhuset igen, båda 2 denna gång. Vi kommer antagligen följa upp det här med lapparna, kolla igenom anteckningarna från träningen och sen får vi se vad som händer mer. Det brukar alltid bli nån liten uppgift när man varit där. Ibland känns det supertaggat när man varit där och ibland är man bara helt nere för att man är så trött att hålla på att kämpa med den här skiten. Hoppas på en taggad dag! =D
Det är sjukt vad vi alla har likheter. Det är knäppt, men jag har verkligen också haft prestationsångest för att inte vara en "duktig patient", att inte göra övningarna tillräckligt ofta eller tillräckligt bra. Där hjälpte terapin faktiskt. Det är okej att ge sig själv lite slack ibland, "idag orkar jag inte, det är faktiskt ok.". När det inte längre är ännu en grej som jag borde, måste göra så är det enklare att göra det för att jag vill. Enklare att hitta vilja liksom. Och enklare att hitta rutiner för det. Så var det för mig =)
Jag har precis förstått att jag har vestibulit. Är 20 år och har en grym pojkvän. Börjar gråta när jag läser din blogg för att jag är i samma sits.. Mår så jävla dåligt och jag känner mig så jävla värdelös. Hur fan ska man kunna vinna över vestibuliten???
Tror inte jag är rätt person att fråga hur man vinner över detta för jag känner mig själv som den största förloraren i världen. Tråkigt att du oxå mår dåligt, men jag hoppas att det går bättre för dig än vad det gjort för mig. Kämpa på!! =)
